Kinesiskt nyår och i Nordkoreas blickfång. Kan det bli bättre?

Nyss hemkommen från en spännande tur till Korea sitter jag nu och funderar hur jag bäst, mest effektivt och smidigt, ska packa min väska till Sverige. Om sanningen ska fram så har jag redan packat min väska två gånger men jag gillar det här med att packa… en skön känsla av att vara på väg.

De sista veckorna har jag fördrivit på resande fot. Min vän Pengfei bjöd in mig och några andra utländska studenter att fira det kinesiska nyåret med hans familj i hans hemby. Vad kunde jag annat göra än att tacka ja? Det var en verkligt intressant upplevelse! Vi åkte tåg i 26 h till en mindre stad vid namn Wanzhou. Där mötte Pengfei och en av hans pappas kollegor upp och tog hos till deras hemort (jag skulle nog säga by i kinesiska mått mätt, 50000 invånare). Där bodde vi med hans familj och jag skulle nog vilja påstå att 80% av invånarna aldrig hade sett västerlänningar förr samtidigt som 30% inte visste att det fanns västerlänningar. Pengfeis hemstad var sannerligen ett ställe vi inte skulle ha hittat till utan hans hjälp!

Folksamling var vi än gick. En ganska bra liknelse är känslan av att fly från myggor,så fort man stannar är de runtomkring en men om man rör på sig är det lugnare.

Lianne och Alan framför stadens vattendrag som tydligen hade drickbart vatten för 20 år sedan. Det har den inte nu.

Vi var en relativt lustig skara västerlänningar som hälsade på; skräniga och högljudda Tobi från Tyskland, tystlåtna Alan från Argentina, överenenergiska Callum från Skottland, synnerligen bestämda och något kräsna Lianne från England samt jag (jag sparar adjektiven till mig själv). Jag kan ibland känna att de stackars kineserna i hemorten fick en något orättvis bild av västerlänningar (läs bilden av Tobi)…

Mormor och morfar passar barnet på morfars rygg och tar sig en titt på oss konstiga främlingar.

Barn som leker med smällare, tomtebloss, tändare och raketer. Av någon mystisk anledning såg vi inget allvarligt hända men detta var helt normalt under nyårsfirandet. Aldrig i hela mitt liv har jag sett och hört så mycket fyrverkerier och smällare!

På väg tillbaka efter vår bergsbestigning tillsammans med resten av ortens invånare. Till höger i bild är gravar som är pyntade för det kinesiska nyåret. Familjerna besöker gravarna på nyårsdagen, bränner låtsaspengar för att förfäderna ska ha råd att eva ett gott liv även detta år samt smäller en jäkla massa smällare.

Typisk kinesisk bonde med pipan i munnen och kon i handen.

Vi fick vara med på hela det traditionella nyårsfirandet med god och väldigt speciell mat, en massa baijiu(rissprit), cigaretter (jag är oskyldig), sjuhelsikkes mycket fyrverkerier och smällare (galet högljutt, brandsäkerhet: 0/10, försiktighet bland barn: 0-/10). Varje kinesiskt nyår måste ett stort antal familjekatastrofer inträffa med tanke på hur det firas. Vi fick också följa med på stadens årliga bergsbestigning på nyårsdagen samt när familjen besökte förfädernas grav och brände pengar för att de skulle kunna leva ett bra liv även detta år.

Får det lov att vara lite stekt potatis?

Här var tanken att vi skulle ta en bild på oss tillsammans med Pengfeis familj, dock var det mer intressant i detta läge att fota den tilltagande publikens som ville ta sig en titt på oss.

Och mat! Maten… vad ska man säga?  火锅, även känt som hot pot. Det är en kokande gryta där man slänger ner lite av ditt och datt, känt som en av Chongqings specialitet. En annan är extremt stark mat. Kombinerar man dessa erhålls typisk Chongqing-mat, sådan som lämpligen inmundigas på det kinesiska nyåret. Vi åt: Lunga, tunga, njure, lever, penis, tandkött, annan tunga, hals, tarmar osv. av diverse djur samt en stackars sköldpadda. Slemmigt men mättande skulle Pumba ha sagt och där håller jag nog med honom.

Smygfotade och fick med den normala ”vad är det här för underligt folk?”-blicken.

Callum bestämde sig för att färga sitt hår i en mer naturlig färg (bra). Han tyckte det var en god ide att göra det i den minsta ort på landsbygden han någonsin besökt (kanske inte lika bra).

Hos Pengfeis stora familj, dags för nyårsmiddag. Gott!

Pengfeis små kusiner.

Efter 4 dagar hos Pengfeis familj flög jag, Callum och Lianne tillbaka till Beijing. Tobi och Alan stannade (en tyst bön till de stackars kineserna som måste utstå ytterligare några dagar med Tobi som är så långt ifrån kines man kan bli). Efter en dag i Beijing tog jag flyget till Seoul och Sydkorea. Där hängde jag med min koreanska kompis Amie som har sin familj i Seoul. Hon visade mig runt en massa, fick se platser som jag inte skulle ha hittat till ensam och restauranger med typisk koreansk vardagsmat. Smaskens säger jag.

 Koreansk mat. Smaskens!

Fiskmarknad i Seoul. Varje morgon kommer bilar fullastade med nyfångad fisk. Vill man kan man köpa sig en fisk och gå till restaurangen granngårds för tillagning.

Fick låna ett svärd av Amies tidigare kollega.

Gyeongbok Palats.

Skridskoåkning med Amies kompis. Intressant detalj: Hon hade en fjällrävenväska på sig när vi möttes och jag frågade självfallet hur det kom sig. Hon svarade att hon köpt den i USA men det visade sig också att hennes pojkvän sedan 7 år tillbaka var svensk, barnbarn till IKEA’s grundare. Världen är liten.

Skridskoåkning.

Förutom de typiska måsten som t.ex. museum, palats etc. hade jag bokat in mig på en tur till det demilitariserade området mellan Nord- och Sydkorea. Extremt intressant om man har katastrofinriktade intressen. Jag åkte med en tur anordnad av USO, de amerikanska styrkornas ”festfixare” (de bokar in artister till deras styrkor utomlands, anordnar aktiviteter, hjälper familjer som kommer och hälsar på anhöriga mm.).  Vi fick intressanta bakgrundshistorier till konflikten och allt som hänt inom området, besökte Joint Security Area (där förhandlingar mellan Nord- och Sydkorea äger rum) och kände mig uttittad av Nordkoreansk militär med kikare. Relativt ofta i sammanhanget blev jag påmind om den svenska närvaron i området. Sverige och Schweiz (de neutrala länderna) har en särskild byggnad där representanter från respektive land möts för att diskutera den gångna veckans händelser.

I Joint Security Area, där Nord- och Sydkorea träffas för att förhandla. Rakt igenom de blåa husen löper en cementlinje som markerar gränsen. Det stora huset på andra sidan är Nordkoreas. Man kan även skymta en person på trappan framför huset: en nordkoreansk militär som använder sin kikare för att inspektera oss.

Sydkoreansk soldat i de blåa förhandlingsbyggnaderna. Tidigare var det två flaggor på bordet, en nordkoreansk och en sydkoreansk men eftersom problematiken men flaggornas storlek medförde en viss tävlan mellan länderna beslutades att endast FN-flaggan fick stå på bordet.

Jag framför Propagandabyn (Nordkorea). Här fanns tidigare ett gigantiskt högtalarsystem som sände ut propaganda 24h om dygnet för att övertyga sydkoreaner att Nordkorea är en bättre plats att leva i. Man kan ana en mast-liknande byggnad i byn. Detta är en flaggstång med en 31 m (!) lång flagga. Detta blev resultatet av en tävlan då Nordkorea först satte upp en stor mast med flagga. Sedan satte Sydkorea upp en 90 m hög flaggstång i den sydkoreanska grannbyn. Nordkorea svarade med en 31 meter lång flagga på en 160 m hög mast. Tråkigt nog ser man aldrig flaggan vaja i vinden eftersom det krävs en extrem storm för att lyfta den!!

Bridge of No Return. Det var här Nord- och Sydkorea utbytte människor som frivilligt valt att byta land. När de hade passerat bron fanns ingen återvändo att ångra sig.

Nu beger jag mig hemåt Sverige på en liten semester. Hejdå Beijing, ses om en stund!