Innan jag bodde här i Kina hade jag, precis som många andra, en bild av Kina som ett något annorlunda land men trots allt inte allt för långt ifrån Sverige i många avseenden. Visst, det är ett u-land, styrs av ett kommunistparti som inte har någon opposition och det råder censur på mycket men lever du i Beijing som en västerlänning tror jag du i de allra flesta fall inte märker av detta. Detta gäller främst om du lever som de flesta västerlänningar här i stan och därmed bor i Chaoyang, har ett välavlönat arbete och träffar västerlänningar (alternativt väldigt väst-inriktade kineser) dagligen.
Jag som svensk student kan knappast påstå att jag lever som en kines här i Beijing, nejdå, långt därifrån. Jag pratar svenska dagligen, umgås främst med utlänningar (skämmes, men det blir lätt så när vi är segregerade kineser och utlänningar för sig) och har inte samma vanor som gemene kines. Dock har jag förmånen att få infiltrera ett professionellt friidrottslag här på universitetet. Anledningen varför jag kallar dem professionella kommer snart att klarna.
När jag kom hit i augusti råkade jag se några friidrottare som tränade på arenan här på campus. De bar vit-röda universitetsoveraller med gula stjärnor på. Min första tanke var: ”Oh, vad roligt det skulle vara att börja med friidrott igen”. Min andra tanke var: ”Den där overallen var ju himla läcker, en sån skulle man fått med sig hem till Sverige som trofé”. Av en händelse var jag på gymmet under deras träningstid så jag tog då mod till mig och frågade om de hade några kastare och om jag fick träna med dem.
Nu har det gått bra många månader och trots deras och tränarens sisådär förmåga att kommunicera med mig har jag fått lära mig en hel del om dem och om kinesiskt idrottande.
Något jag inte visste då jag träffade dem första gången var att de kom in på universitet pga. sina idrottsliga meriter, dvs. deras huvudsakliga mål med universitetslivet är idrott. Varje gång de tränar får de mellan 3 och 10 kr. Detta innebär att de bästa idrottarna får ca 280 kr/månad medan de mer mediokra får ca 80 kr/mån. Här kan det vara värt att tillägga killen som berättade detta för mig är en av de bättre diskuskastarna i landet (får därför 10 kr/gång) och lät rätt nöjd med den lönen.
En annan sak jag har märkt under träningarna är att i princip ingen av dem brinner för idrotten. Jag ser dem aldrig taggade för en träning eller inför en övning. Om Tränare Cao inte är närvarande då är det ”Hörrni, ta de lugnt. Åsa, vila lite!”. När man ser honom igen är det en uttalad regel att man gör ett tecken till övriga och hoppar upp från vilopositionen och låtsas vara duktig igen. Det här har varit något av ett mysterium för mig. För mig är idrott ett sätt att koppla bort från skolan och allt annat men för dem är idrotten alltid ett måste.
Nu har jag fått reda på varför. I detta land bestämmer inte varje person själv vad denne vill göra med sitt liv, tex. om du är starkare och snabbare än dina jämnåriga kommer du garanterat att placeras i en idrottsklass. Eller om du är längre än snittet så kommer du bli tilldelad en basketboll och placerad i samma klass. Det som är viktigt att förstå här är att det är inte personens (barnets/ungdomens/vuxnes) egna vilja som räknas, det är en idrottsmyndighet som bestämmer om du ska idrotta eller ej.
I dag pratade jag med min friidrottskompis Zelin. Jag frågade om hon såg fram emot tävlingen på söndag. Hon sa: ”Nej, det gör jag inte. Jag tycker inte om att tävla”. Jag frågade då om hon tycker bättre om att träna och hon svarade att så var inte fallet. Jag hade tillfälle att prata med en annan i friidrottsgruppen om samma sak och fick exakt samma svar. Zelin berättade att hon aldrig någonsin tyckt att idrott varit roligt… men hon har talang och om hon skulle gilla det så skulle hon utan tvekan lyckas!
Kineserna gör inte saker för sin egen skull. De gör det för Kinas skull.
Liu Xiang (ovan) tränar för sitt land. Viktigt tillägg är att idrottsmyndigheten visserligen också har ett ansvar för idrottarna, de är skyldiga att ge dem arbete efter att de ät uttjänta som idrottare.
Om detta är rätt eller fel låter jag vara osagt, jag vet bara att jag skulle också hata idrott om det funkade på detta sätt. Viktigt att förstå rent generellt är att kineser har en helt annan historia. Franska revolutionen nådde aldrig hit och sedan tusentals år tillbaka har de aldrig haft möjlighet att bestämma över sitt eget liv. Om kineser över en natt skulle få frihet (i vår bemärkelse) är jag övertygad att det skulle sluta i katastrof. Kineser vill ha ett bra liv och de ser mycket upp till västvärlden men jag tror inte att det är tanken att bestämma själv som är mest lockande, det är nog främst lönen. Kanske för att de inte vet innebörden av frihet…
PS. Jag har fått tag i en gudomligt läcker kommunistoverall.
Vilse i Beijing 