En reflektion i kinesiskt idrottande

  

Innan jag bodde här i Kina hade jag, precis som många andra, en bild av Kina som ett något annorlunda land men trots allt inte allt för långt ifrån Sverige i många avseenden. Visst, det är ett u-land, styrs av ett kommunistparti som inte har någon opposition och det råder censur på mycket men lever du i Beijing som en västerlänning tror jag du i de allra flesta fall inte märker av detta. Detta gäller främst om du lever som de flesta västerlänningar här i stan och därmed bor i Chaoyang, har ett välavlönat arbete och träffar västerlänningar (alternativt väldigt väst-inriktade kineser) dagligen.

Jag som svensk student kan knappast påstå att jag lever som en kines här i Beijing, nejdå, långt därifrån. Jag pratar svenska dagligen, umgås främst med utlänningar (skämmes, men det blir lätt så när vi är segregerade kineser och utlänningar för sig) och har inte samma vanor som gemene kines. Dock har jag förmånen att få infiltrera ett professionellt friidrottslag här på universitetet. Anledningen varför jag kallar dem professionella kommer snart att klarna.

När jag kom hit i augusti råkade jag se några friidrottare som tränade på arenan här på campus. De bar vit-röda universitetsoveraller med gula stjärnor på. Min första tanke var: ”Oh, vad roligt det skulle vara att börja med friidrott igen”. Min andra tanke var: ”Den där overallen var ju himla läcker, en sån skulle man fått med sig hem till Sverige som trofé”. Av en händelse var jag på gymmet under deras träningstid så jag tog då mod till mig och frågade om de hade några kastare och om jag fick träna med dem.

Nu har det gått bra många månader och trots deras och tränarens sisådär förmåga att kommunicera med mig har jag fått lära mig en hel del om dem och om kinesiskt idrottande.

Något jag inte visste då jag träffade dem första gången var att de kom in på universitet pga. sina idrottsliga meriter, dvs. deras huvudsakliga mål med universitetslivet är idrott. Varje gång de tränar får de mellan 3 och 10 kr. Detta innebär att de bästa idrottarna får ca 280 kr/månad medan de mer mediokra får ca 80 kr/mån. Här kan det vara värt att tillägga killen som berättade detta för mig är en av de bättre diskuskastarna i landet (får därför 10 kr/gång) och lät rätt nöjd med den lönen.

En annan sak jag har märkt under träningarna är att i princip ingen av dem brinner för idrotten. Jag ser dem aldrig taggade för en träning eller inför en övning. Om Tränare Cao inte är närvarande då är det ”Hörrni, ta de lugnt. Åsa, vila lite!”. När man ser honom igen är det en uttalad regel att man gör ett tecken till övriga och hoppar upp från vilopositionen och låtsas vara duktig igen. Det här har varit något av ett mysterium för mig. För mig är idrott ett sätt att koppla bort från skolan och allt annat men för dem är idrotten alltid ett måste.

Nu har jag fått reda på varför. I detta land bestämmer inte varje person själv vad denne vill göra med sitt liv, tex. om du är starkare och snabbare än dina jämnåriga kommer du garanterat att placeras i en idrottsklass. Eller om du är längre än snittet så kommer du bli tilldelad en basketboll och placerad i samma klass. Det som är viktigt att förstå här är att det är inte personens (barnets/ungdomens/vuxnes) egna vilja som räknas, det är en idrottsmyndighet som bestämmer om du ska idrotta eller ej.

I dag pratade jag med min friidrottskompis Zelin. Jag frågade om hon såg fram emot tävlingen på söndag. Hon sa: ”Nej, det gör jag inte. Jag tycker inte om att tävla”. Jag frågade då om hon tycker bättre om att träna och hon svarade att så var inte fallet. Jag hade tillfälle att prata med en annan i friidrottsgruppen om samma sak och fick exakt samma svar. Zelin berättade att hon aldrig någonsin tyckt att idrott varit roligt… men hon har talang och om hon skulle gilla det så skulle hon utan tvekan lyckas!

Kineserna gör inte saker för sin egen skull. De gör det för Kinas skull.

Liu Xiang (ovan) tränar för sitt land. Viktigt tillägg är att idrottsmyndigheten visserligen också har ett ansvar för idrottarna, de är skyldiga att ge dem arbete efter att de ät uttjänta som idrottare.

Om detta är rätt eller fel låter jag vara osagt, jag vet bara att jag skulle också hata idrott om det funkade på detta sätt. Viktigt att förstå rent generellt är att kineser har en helt annan historia. Franska revolutionen nådde aldrig hit och sedan tusentals år tillbaka har de aldrig haft möjlighet att bestämma över sitt eget liv. Om kineser över en natt skulle få frihet (i vår bemärkelse) är jag övertygad att det skulle sluta i katastrof. Kineser vill ha ett bra liv och de ser mycket upp till västvärlden men jag tror inte att det är tanken att bestämma själv som är mest lockande, det är nog främst lönen. Kanske för att de inte vet innebörden av frihet…

PS. Jag har fått tag i en gudomligt läcker kommunistoverall.

En annan del av Beijing

Nu har det varit stiltje här ett tag. Kan bero på att det inte har hänt så mycket! Livet är ganska bekvämt just nu, vi har två kurser (hållfasthetslära och mekatronik) på kinesiska och de går helt ok. Sen fyller vi ut den övriga tiden med lite kinesiska-kurser samt en del träning.I hållfasthetslärakursen har vi en lärare som pratar dialekt så att knappt kineserna själva förstår. Och vi har gett upp tanken att fråga om hjälp när vi inte förstår eftersom han inte verkar vilja sakta ner hastigheten och/eller prata riksdialekten så numera lär vi oss själva med hjälp av kinesisk och engelsk kurslitteratur (fick dessutom tillskott av brorsans svenska handbok häromdagen!). I mekatroniken är det tvärtom, där är läraren i stället mycket bekymrad över att vi inte hänger med på allt samt att vår svenska kursbeskrivning inte till 100% stämmer överens med den kinesiska kursens. Dock tycker vi att de är identiska och det är ju egentligen helt och hållet vårt problem, det ingår ju inte i hennes lön att göra en specialkurs för oss (men vi är inte de som är den).

Sann svensk som jag är måste jag kommentera vädersituationen i staden. Våren börjar så sakteliga komma till Beijing men går det ännu ganska långsamt. I veckan fick jag dock en överraskning när jag vaknade. Jag tyckte det kändes som det var lite konstigt ljus ute och när jag öppnade gardinerna förstod jag varför. Det låg 3 dm snö överallt, på taken, träden, gatorna… det blev dock inte långvarigt eftersom allt smälte bort på 3 timmar! Idag var det istället en vindarnas dag. Det blåste nått jävulskt och nu när jag gick till affären på campus fick jag se hur det var stooora träd som hade fallit och krossat bilar mm.

Sann svensk som jag är måste jag också ge en ytterligare reflektion i kinesiskt köande. Häromdagen när jag och Simon tog tunnelbanan för att hämta ut vårt nepalesiska visum stod vi tålmodigt och köade vid de utmärkta dörrmarkeringarna där tåget ska stanna. Vi var nummer 2 och 3 i kön och efter oss fanns det ytterligare ett par personer. Vi hade en radie på knappt 1 meter till framförvarande. Helt plötsligt kommer en kinesisk kvinna och ställer sig inom denna en-metersradie! ”Men det var det fräckaste” tänker vi och muttrar som konflikträdda svenskar vi är. Dock har Simon 50% polskt blod i sig så han trängde sig framför henne (inom den 8 cm-radie hon har till framförvarande). Då säger hon: ”Men det var ju en lucka! Jag såg ju inte att ni stod i kön eftersom det var ett sådant stort avstånd framför er!”. Hon var garanterat helt ärlig, ingen påhittad efterhandskonstruktion där inte. Gaaaaaah! Hur svårt ska det vara? Ibland är det fruktansvärt svårt att förstå kineser.

Det finns ytterligare en köandeincident som tål att nämnas. En av våra kurser går på universitetets campus i Liangxiang, ca 1 h med buss från huvudcampuset. Innan och efter alla lektioner går det bussar mellan campusen så det är rätt smidigt. Men. Ett litet problem bara. I detta läge är studenterna väldigt duktiga på att köa, ingen som trängs eller annat. Men som när bussen kommer och vi egalitära svenskar som står i kön och väntar inser att lärarna har gräddfil till bussen blir vi lite lätt upprörda. Om de varit tre stycken. Men nu visar de sig att de allt som oftast fyller två tredjedelar av bussen. Kontentan blir att ytterst få studenter får plats på bussen och resten måste då vänta på nästa buss som i bästa fall går 50 min senare. Så här är det varenda dag! Då kan man ju tycka att det kan vara värt att sätta in en extra buss, men icke. När vi frågade busschauffören varför inte de hade en extra buss när det alltid var tillräckligt fullt för det svarade han: ”Ja, men det kommer ju en ny buss om 50 minuter så det är ju inget problem!”. Antagligen har någon bestämt att så här ska det vara och då ifrågasätter inte kineserna det, de andra vet ju bättre.

Köande i Liangxiang. Observera den extremt långa kinesen.

Vi har börjat komma igång med cyklingen. Förra helgen hyrde vi mountainbikes och åkte på måfå norrut. Vi cyklade nog knappt 70 km och fick se en helt annan del av Beijing än den som folk vanligen ser. Vi kom långt ut i förorterna och till och med utanför till migrantbyarna (lugn mamma, det var inte farligt). Det var folk som för hand rev (deras) gamla tegelhus och höll på att stapla tegelstenar och skrapa bort murbruk, troligen för att göra plats till något slags lägenhetskomplex. Vi såg en hel del finare, välpolerade bilar i dessa fattiga områden och vi blev lite fundersamma vad dessa gjorde i där… Beijings pizzabagare? Lite längre fram fick vi dock en del av förklaringen då vi hittade en liten damm. Med ofräscht vatten och fullt med fiskande folk runt omkring vid dammkanten. Skulle för mitt liv inte vilja äta de fiskarna som fångades där! Men jag antar att det är den lilla gnutta av friluftsliv som stadsborna åtnjuter ett par timmar varje helg. Sedan hittade vi en hel del militärområden längs vägen, några ettriga små-hundar och som vanligt folk som aldrig sett västerlänningar förr. Vädret denna dag var tragiskt dåligt så dessa delar av Beijing upplevdes ännu dystrare än vad de antagligen förtjänade.

På cykelutflykt i norra Beijing. Nederst en nedlagd McDonald’s och Engelska telefonkiosker på staketet.

Imorgon är det dags för en ny cykeltur. Då ska vi möta upp med Beijing Peleton, en cykelgrupp som träffas varje helg och åker buss utanför stan och cyklar mellan 60 och 100 km. Det ska bli intressant att se hur vi klarar oss i det sällskapet!

Fridens Liljor!

北京，好久不见！

Tillbaka i Beijing efter en skön Sverigevistelse! Ett varmt välkomnande fick jag då solen sken och fåglarna kvittrade. Inte ens någon kines som försökte tränga sig framför inom min magiska köradie. En bra dag var det helt enkelt. De första dagarna här umgicks jag med Simon, Isse och Sparre (klasskompis från Linköping som pluggar i Shanghai). Vi hade det riktigt lugnt och det mest psykiskt ansträngande jag och Simon gjorde under första veckan var att leta passande kurser till vårterminen. Som vanligt lättare sagt än gjort. Vi valde kurser som vi ansåg passade (till namnet sett) men tyvärr är de flesta kurserna lagda i slutet av terminen vilket innebär att det kommer att bli ganska hektiskt då men istället lugnt nu.

Vi har börjat på en kurs nu (hållfen eller hållfasthetslära) som går ute i Liangxiang, dvs. ett annat campus som ligger 1 h med buss härifrån. Det är alltså lite besvärligt att få ihop det men eftersom vi har en Prof. Tang som hjälper oss så ska det nog lösa sig. När vi säger att vi har problem och kommer och besöker honom brukar han bara ringa ett samtal och när han lagt på vänder han sig till oss och säger: ”Jag har pratat med XXX, han är en god vän till mig och mycket hjälpsam. Det kommer inte bli några problem för er”. Piece of cake! Om det ändå var så smidigt överallt i Kina… det stavas 关系 G-U-A-N-X-I (kontakter).

Jag har hunnit vara med på några träningar sedan jag kom tillbaka. Senast igår då vi kastade ute igen. Det känns plötsligt som att hela friidrottsgruppen är väldigt måna om mig. Jag vet inte vad jag har gjort för att förtjäna detta (kanske att inte träna med dem på två månader) men jag hoppas det håller i sig. Tränare Cao skrattade till och med när jag berättade att jag tyckte gårdagens träning var rolig (han har ett stenansikte). Nämnde också overall-frågan för första gången till en träningskamrat… hon sa att hon kunde försöka hjälpa mig men jag har en känsla av att jag måste tjata för att något faktiskt ska hända. Den 12:e maj är det den stora universitetstävlingen. Tydligen tränar stackarna stenhårt för den… varje dag hela vintern (ingen vila ens under det kinesiska nyåret) har de tränat. Och sen kommer jag här på ett bananskal och kommer när jag känner för’t/har tid. Vi får väl se om tränare Cao låter mig delta på tävlingen. Det lät inte alls omöjligt sist vi pratade men om jag får delta så vet jag i alla fall varför. För att jag är 外国人 (utlänning).

Hem, ljuva hem.

Blev en tur till Tängvattnet, tystnaden själv jämfört med Beijing.

Import från Sverige. Mmmm… osten kan ha varit årets bästa idé!

Kinesiskt nyår och i Nordkoreas blickfång. Kan det bli bättre?

Nyss hemkommen från en spännande tur till Korea sitter jag nu och funderar hur jag bäst, mest effektivt och smidigt, ska packa min väska till Sverige. Om sanningen ska fram så har jag redan packat min väska två gånger men jag gillar det här med att packa… en skön känsla av att vara på väg.

De sista veckorna har jag fördrivit på resande fot. Min vän Pengfei bjöd in mig och några andra utländska studenter att fira det kinesiska nyåret med hans familj i hans hemby. Vad kunde jag annat göra än att tacka ja? Det var en verkligt intressant upplevelse! Vi åkte tåg i 26 h till en mindre stad vid namn Wanzhou. Där mötte Pengfei och en av hans pappas kollegor upp och tog hos till deras hemort (jag skulle nog säga by i kinesiska mått mätt, 50000 invånare). Där bodde vi med hans familj och jag skulle nog vilja påstå att 80% av invånarna aldrig hade sett västerlänningar förr samtidigt som 30% inte visste att det fanns västerlänningar. Pengfeis hemstad var sannerligen ett ställe vi inte skulle ha hittat till utan hans hjälp!

Folksamling var vi än gick. En ganska bra liknelse är känslan av att fly från myggor,så fort man stannar är de runtomkring en men om man rör på sig är det lugnare.

Lianne och Alan framför stadens vattendrag som tydligen hade drickbart vatten för 20 år sedan. Det har den inte nu.

Vi var en relativt lustig skara västerlänningar som hälsade på; skräniga och högljudda Tobi från Tyskland, tystlåtna Alan från Argentina, överenenergiska Callum från Skottland, synnerligen bestämda och något kräsna Lianne från England samt jag (jag sparar adjektiven till mig själv). Jag kan ibland känna att de stackars kineserna i hemorten fick en något orättvis bild av västerlänningar (läs bilden av Tobi)…

Mormor och morfar passar barnet på morfars rygg och tar sig en titt på oss konstiga främlingar.

Barn som leker med smällare, tomtebloss, tändare och raketer. Av någon mystisk anledning såg vi inget allvarligt hända men detta var helt normalt under nyårsfirandet. Aldrig i hela mitt liv har jag sett och hört så mycket fyrverkerier och smällare!

På väg tillbaka efter vår bergsbestigning tillsammans med resten av ortens invånare. Till höger i bild är gravar som är pyntade för det kinesiska nyåret. Familjerna besöker gravarna på nyårsdagen, bränner låtsaspengar för att förfäderna ska ha råd att eva ett gott liv även detta år samt smäller en jäkla massa smällare.

Typisk kinesisk bonde med pipan i munnen och kon i handen.

Vi fick vara med på hela det traditionella nyårsfirandet med god och väldigt speciell mat, en massa baijiu(rissprit), cigaretter (jag är oskyldig), sjuhelsikkes mycket fyrverkerier och smällare (galet högljutt, brandsäkerhet: 0/10, försiktighet bland barn: 0-/10). Varje kinesiskt nyår måste ett stort antal familjekatastrofer inträffa med tanke på hur det firas. Vi fick också följa med på stadens årliga bergsbestigning på nyårsdagen samt när familjen besökte förfädernas grav och brände pengar för att de skulle kunna leva ett bra liv även detta år.

Får det lov att vara lite stekt potatis?

Här var tanken att vi skulle ta en bild på oss tillsammans med Pengfeis familj, dock var det mer intressant i detta läge att fota den tilltagande publikens som ville ta sig en titt på oss.

Och mat! Maten… vad ska man säga?  火锅, även känt som hot pot. Det är en kokande gryta där man slänger ner lite av ditt och datt, känt som en av Chongqings specialitet. En annan är extremt stark mat. Kombinerar man dessa erhålls typisk Chongqing-mat, sådan som lämpligen inmundigas på det kinesiska nyåret. Vi åt: Lunga, tunga, njure, lever, penis, tandkött, annan tunga, hals, tarmar osv. av diverse djur samt en stackars sköldpadda. Slemmigt men mättande skulle Pumba ha sagt och där håller jag nog med honom.

Smygfotade och fick med den normala ”vad är det här för underligt folk?”-blicken.

Callum bestämde sig för att färga sitt hår i en mer naturlig färg (bra). Han tyckte det var en god ide att göra det i den minsta ort på landsbygden han någonsin besökt (kanske inte lika bra).

Hos Pengfeis stora familj, dags för nyårsmiddag. Gott!

Pengfeis små kusiner.

Efter 4 dagar hos Pengfeis familj flög jag, Callum och Lianne tillbaka till Beijing. Tobi och Alan stannade (en tyst bön till de stackars kineserna som måste utstå ytterligare några dagar med Tobi som är så långt ifrån kines man kan bli). Efter en dag i Beijing tog jag flyget till Seoul och Sydkorea. Där hängde jag med min koreanska kompis Amie som har sin familj i Seoul. Hon visade mig runt en massa, fick se platser som jag inte skulle ha hittat till ensam och restauranger med typisk koreansk vardagsmat. Smaskens säger jag.

 Koreansk mat. Smaskens!

Fiskmarknad i Seoul. Varje morgon kommer bilar fullastade med nyfångad fisk. Vill man kan man köpa sig en fisk och gå till restaurangen granngårds för tillagning.

Fick låna ett svärd av Amies tidigare kollega.

Gyeongbok Palats.

Skridskoåkning med Amies kompis. Intressant detalj: Hon hade en fjällrävenväska på sig när vi möttes och jag frågade självfallet hur det kom sig. Hon svarade att hon köpt den i USA men det visade sig också att hennes pojkvän sedan 7 år tillbaka var svensk, barnbarn till IKEA’s grundare. Världen är liten.

Skridskoåkning.

Förutom de typiska måsten som t.ex. museum, palats etc. hade jag bokat in mig på en tur till det demilitariserade området mellan Nord- och Sydkorea. Extremt intressant om man har katastrofinriktade intressen. Jag åkte med en tur anordnad av USO, de amerikanska styrkornas ”festfixare” (de bokar in artister till deras styrkor utomlands, anordnar aktiviteter, hjälper familjer som kommer och hälsar på anhöriga mm.).  Vi fick intressanta bakgrundshistorier till konflikten och allt som hänt inom området, besökte Joint Security Area (där förhandlingar mellan Nord- och Sydkorea äger rum) och kände mig uttittad av Nordkoreansk militär med kikare. Relativt ofta i sammanhanget blev jag påmind om den svenska närvaron i området. Sverige och Schweiz (de neutrala länderna) har en särskild byggnad där representanter från respektive land möts för att diskutera den gångna veckans händelser.

I Joint Security Area, där Nord- och Sydkorea träffas för att förhandla. Rakt igenom de blåa husen löper en cementlinje som markerar gränsen. Det stora huset på andra sidan är Nordkoreas. Man kan även skymta en person på trappan framför huset: en nordkoreansk militär som använder sin kikare för att inspektera oss.

Sydkoreansk soldat i de blåa förhandlingsbyggnaderna. Tidigare var det två flaggor på bordet, en nordkoreansk och en sydkoreansk men eftersom problematiken men flaggornas storlek medförde en viss tävlan mellan länderna beslutades att endast FN-flaggan fick stå på bordet.

Jag framför Propagandabyn (Nordkorea). Här fanns tidigare ett gigantiskt högtalarsystem som sände ut propaganda 24h om dygnet för att övertyga sydkoreaner att Nordkorea är en bättre plats att leva i. Man kan ana en mast-liknande byggnad i byn. Detta är en flaggstång med en 31 m (!) lång flagga. Detta blev resultatet av en tävlan då Nordkorea först satte upp en stor mast med flagga. Sedan satte Sydkorea upp en 90 m hög flaggstång i den sydkoreanska grannbyn. Nordkorea svarade med en 31 meter lång flagga på en 160 m hög mast. Tråkigt nog ser man aldrig flaggan vaja i vinden eftersom det krävs en extrem storm för att lyfta den!!

Bridge of No Return. Det var här Nord- och Sydkorea utbytte människor som frivilligt valt att byta land. När de hade passerat bron fanns ingen återvändo att ångra sig.

Nu beger jag mig hemåt Sverige på en liten semester. Hejdå Beijing, ses om en stund!

Eko i Beijing. Världens största reshelg har börjat!

Då var jag fri! Äntligen är terminens sista skoluppgift nu inlämnad. Sista tiden har varit som en enda gigantisk tentaperiod, en alldeles för lång sådan. Jag och Simon har betat av tenta efter tenta nu de sista veckorna, somliga drygare än andra. Totalt har vi skrivit tre tentor, en gigantisk labrapport och en uppsats. Så nu förtjänar vi lov!

Det är tomt i stan nu. Beijing har bara på ett par dagar tömts på folk eftersom det nästa vecka är det kinesiska nyåret, det vill säga Kinas viktigaste helg motsvarande vår jul. Alla restauranger på campus har stängt (närmare 15 st), utom den muslimska. Butiker har stängt och det går rykten som säger att det är dags att bunkra upp mat för de närmaste två veckorna eftersom att det kommer att bli jättesvårt att få tag i något. Som tur är så tänker jag bege mig från Beijing på fredag. Jag tillsammans med några andra internationella studenter har blivit bjudna att fira det kinesiska nyåret med Pengfei och hans familj i en liten stad utanför Chongqing i centrala Kina. Det ska bli jätteroligt!

När jag kommer hem från Chongqing har jag bokat biljetter till Sydkorea. 4 dagar i Seoul innan jag åter beger mig till Beijing för att byta väska och ta mig till Sverige. Jag ska träffa min korridorkompis Amie som bor i Seoul och sedan ska jag ta mig en tur till den demilitariserade zonen på gränsen mellan Nord- och Sydkorea. Har bokat en tur med den amerikanska militären som ska vara väldigt intressant.

Julmiddag hos Claire och Nicklas. Rachel, från Kanada men med kinesisk härkomst, jag och Chris från Birmingham.

                            

Vänster: Förrätten. Kokt potatis omringad av ägghalvor, gravad lax med hovmästarsås, rökt lax, inlagd sill (från Shanghai, skämmes IKEA), och hårdbröd! Smaskigt värre. Höger: Vårt långbord med stiliga paret Isabel och Simon i bakgrunden.

Det har ju hänt en del andra saker sen sist förutom skola. Julafton var till exempel jättemysig! (kan ju självklart inte jämföras med Sverige, men under omständigheterna) Vi åt jättemycket smaskig mat, mestadels svensk mat trots att vi hade en del andra nationaliteter vid bordet också. Men inte mig emot!Vi sjöng julsånger, ringde hem och tvingade våra familjer lyssna på våra sköna stämmor och spelade sällskapsspel. Mysigt värre.

   På äventyr i skidbacken. Nanshan var faktiskt helt ok för att vara i Kina. Dubbla Bjästabacken ungefär men med bra många fler kineser som inte kan stå på skidor.Från vänster: Cathy från Nederländerna, Lady från Brasilien, Natalja från Ryssland, Xiaoxiao från Inre Mogoliet (Kina) och jag.

Jag och min pakistanska roomie Hina framför nybörjar backarna i full skidmundering.

Jag och Xiaoxiao. Hon kan vara den mest orädda nybörjaren i skidbacken jag känner. Jag är glad att jag fixade en hjälm till henne, hon flög nerför backarna i en väldig fart och utan kontroll!

Sedan var det nyårsafton. Den firades på bästa sätt i en kinesisk skidbacke. Mycket intressant faktiskt. De hade byggt upp en schweizisk liten alpby utanför en förort till Beijing. Det märktes ganska tydligt att det var Beijings rikare delar som avsatte delar av helgen för att utöva ett häftigt västerländskt intresse. Det var otroligt mycket folk i backarna, och otroligt mycket folk som inte hade någon kontroll överhuvudtaget i backarna = livsfarligt!! Men vårat glada gäng på 21 personer av blandade nationaliteter kom därifrån helskinnade och nöjda. Jag tror de flesta tyckte dagen var lyckad även om inte alla frivilligt kommer att ställa sig på ett par skidor igen!

   På laboration i kursen produktionsteknik.

Matsal nummer 7. Maten är god men man slås alltid av en rökig luftvägg när man kommer in eftersom köksfläktarna inte fungerar.

Kön för att köpa tågbiljetter inför det kinesiska nyåret. Bakom mig var det ungefär lika många köande. Dessa veckor är den tid då HELA Kina reser. Det är i princip omöjligt att få tag på tågbiljetter och även om man köar i 3 h är man inte på den säkra sidan. Jag hade tur som hade en reserverad biljett så jag behövde bara köa i ett par timmar och sedan var biljetten i min hand.

                            

Luftkvaliteten i Beijing är mer omtalad hemma i Sverige än här i Beijing. Jag har skaffat en app på min mobil som varje timme skickar ut mätvärden från den amerikanska ambassaden. Om motsvarande världen överstiger 60 på Stockholms värsta gata, Hornsgatan, då blir det livat i miljökretsarna. Ligger den på 60 här i Beijing då tar man ett djupt andetag och känner den ovanligt rena och friska luften strömma ner i lungorna!

En strålkastarstolpe vid arenan på campus. De där burkarna på stolpen, vad är det?

GOD JUL!

Nu har det gått länge sedan sist. Jag är som ni märker inte den mest uppdaterande bloggaren men nu är det ju jul har jag hört så det är väl dags att ni får reda på hur mitt julfirande i Beijing är planerat! Jag tar för givet att detta är högt placerat på era ”måste-veta-nu-listor”. Nog är julen planerad alltid, in i detalj! Fredag dag: ta t-banan till Shuangjing och vidare till Claire och Niklas för att förbereda helgen. Det ska pyntas lite extra (förutom allt pynt vi fixade på vår ”Rehersal dinner” för två veckor sedan), rullas köttbullar, kokas potatis och till min stora glädje också vispas grädde till…. julfavoriten med stort B; Blana! På lördagen vankas det skridskoåkning (troligen i en galleria, men vad gör man inte??) innan det  stora julbordet ska dukas upp. Gäster är jag, Simon, Isabel, Niklas, Claire, Claires vän Rachel från Kanada, Niklas kompis Chris från UK och hans flickvän Carrie. Mat i stora lass och sedan blir det sällskapsspel… Söndagen blir paket-öppnardagen (lite kompromiss eftersom icke-svenskarna firar den 25:e).

                   

Rehersal dinner för julafton. Granpyntning och köttbullsrullning.

Trots att IKEA har svikit oss svenskar på sistone (slutat med alla svenska märken och har nu bara sitt egna märke) tror vi oss överleva även denna jul. Vi har inlagd sill, gravad lax med hovmästarsås, lagom krossat knäckebröd, köttbullar, potatismos, någon slags sylt, en stekt kyckling (ersättare till Claires turkey), glögg och pepparkakor! Och blana efter en oplanerad leverans från Sverige. Perfekt. Finns såklart lite tomrum på julmatslistan (tunnbröd, hällakakor, OST, SMÖR, kalvsylta, röbetssallad, risgrynsgröt, saffransbröd osv.) men är man i Kina får man nöja sig med det lilla.

    

Ovan: Delikatesser från Sverige! Nedan: Julpyntning i rummet. Med lite vilja kan man ana ett guldglittrigt band över kartan.

Vad har hänt sedan sist måntro? Vi skrev vår första tenta (på kinesiska) för drygt två veckor sedan, i Maskinelement. Kursen var rätt rolig, helt klart något jag kan tänka mig läsa mer om. Tentan gick helt ok, eller ja.. de vi svarade på kändes bra, dvs räkneuppgifterna. Första delen var en hel del teori, sant eller falskt eller välj rätt svarsalternativ (typiskt kinesiskt) och denna del var inte min och Simons bästa sida. Dels pga att antalet poäng per sekund var väldigt lår(eftersom det tar ett tag för oss att läsa och förstå alla alternativ) så vi skippade helt enkelt många frågor men också för att det är detaljkunskaper, tex måste di ha läst meningen på 23:e raden på sida 392 för att kunna svaret. Igår tog vi oss en tur till lärare Wang för att fråga om vårt resultat. Han hade helt klart märkt våra starka och svaga sidor på tentan men kontentan blev ändå godkänt med marginal (cirkus 80/100) och high five på den! Första tentan godkänd: Check.

Vi har nu tre tentor kvar innan lovet i reglerteknik, projektledning och produktionsteknik samt en essä i marknadsföring. Sedan är det lov! I de bästa av världar slutar jag skolan den 12:e januari och vad som händer sedan är en bra fråga. Någon slags resa står på schemat, kanske inom Kina kanske utom Kina. Men den 2:a januari bär det av hemåt svenska skogarna! Det ska bli riktigt härligt. Träffa alla hemma, andas frisk luft, vara ensam för ett tag, höra tystnad, åka skidor, strosa i skogen… jag låter ju som en enstöring men det är precis det jag längtar efter då livet här är raka motsatsen, på gott och på ont!

God Jul på Er alla! Ses snart.

         

Isabel deltog i CCTV’s sångtävling. De var så nöjda att hon fick komma till prisutdelning (TV-inspelning) och jag och Simon satt i publiken och hejade!

                                                                    

XiaoXiao försöker förklara knivvinklar genom att skära till ett sudd.

                                                                             

Kött som hängs på tork längs gatan.

Byggarbete i floden.

      Antik (?) försäljning kombinerat med exakt allting annat.

                                           

    En svensk älg i rulltrappan. Samt Rudolfo Vittorio, från Italien såklart!

现在也在人人网！

Ja jösses. Var ska jag börja?

Förra helgen firades min födelsedag, deluxfirande blev det. På lördagen vi middag på en koreansk BBQ-restaurang och jag fick presenter och sång. Sedan gick vi ut på KTV, karaoke-klubb som kineserna älskar! Där anslöt ett riktigt stort gäng och det blev en riktigt lyckad kväll. På söndagen tog jag det ganska lugnt, hade lektion mellan 14-18. Sedan väntade en överrasknings fest/kalas i min korridor. Det var alla i min korridor, Hinas alla pakistanska vänner, Isabel och Simon med flera. Det hade fixat tårta och även presenter… ojojoj. Sedan kom Simon med en present från mina kära vänner från Linköping också! Eller egentligen bor bara två av dem där, Moa och Emilie, medan Stina bor i Buenos Aires och Ylva i München. Jag blev helt ställd, det var det sista jag hade väntat mig. En riktigt fin födelsedag!

På Karaoke och restaurang.

Lars och Emelie, håll i hatten! För ett par veckor sedan var jag på gymmet och såg några som såg ut att vara friidrottare där. Jag blev tvungen att fråga deras tränare om det verkligen var fridrottare och visst var det det. Jag berättade att jag har hållit på med det tidigare i Sverige och undrade om det fanns möjlighet att få prova.. joo, det skulle väl inte vara omöjligt och jag skulle få komma tillbaka nästa vecka och provkasta eftersom de ville veta hur bra jag var! Jag kom, jag kastade och jag fick uppenbarligen vara kvar. Om det var pga att jag, som enda västerlänning i friidrottslaget, hade gräddfilen eller för att jag faktiskt platsade är ännu osagt men det spelar mig ingen roll. Det finns mycket att säga om dessa träningar och tyvärr kan jag inte ta allt här och nu.. men det är stor skillnad från Sverige på många sätt. Tränaren är chefen, tro inget annat. Extrem respekt mot honom. Sedan har man en lagkapten också som verkligen är kapten. Sedan så är träningarna sjukt ineffektiva/fokuserar mycket på återhämtning; de senaste träningarna tog drygt 3 h/st… detta är lite av ett problem för mig eftersom jag har en del att göra vid sidan om träningarna!

 

Middag i skolmatsalen. Lägg märke till tunnan med ätpinnar!

Friidrottslaget är mer eller mindre professionella idrottare, de ansökte inte till universitetet med betyg utan med sina idrottsliga meriter. Som tur var visste jag inte det när jag kom dit första gången! Min inställning till dessa friidrottsträningar är lite som ”jaja, det får gå som det går men jag vill iaf ha en universitets-träningsdress med röd bakgrund och gula stjärnor”. Nu visar det sig att även om mitt knä inte alltid håller med mig så tycker jag fortfarande att det är sjukt kul (och ett ypperligt tillfälle att umgås med kineser på ett okrystat sätt). Det går faktiskt ganska bra även om tränaren och jag inte alltid kommunicerar på bästa sätt då han har en sjukt mumlig och konstig accent.

Men håll i hatten nr 2! På dagens träning kastade vi och det gick faktiskt ganska bra.Tidigare träning kastade jag ca 33 m vilket jag tyckte var ok för att inte ha tränat på 4 år. Idag kastade jag 36 m vilket jag nog får vara sjukt nöjd med.

Och Håll i hatten nr 3!! Tränare Cao sa till mig precis innan jag skulle kasta mitt sista kast: ”欧莎，我要报名你参加明年的比赛“. Sedan log jag glatt och kastade inte alltför pjåkigt. Han sa alltså: Åsa, jag ska registrera dig för nästa års tävling. Ett steg närmare en röd träningsdress med gula stjärnor!

Höst.

Bakgrund om kinesiska facebook kanske. Den heter Renren och ser exakt ut som facebook men med kinesiska tecken överallt och mer eller mindre endast kinesiska användare. Det är världens största sociala media och det kanske kan förklaras med att alla yngre kineser använder det flitigt, mer eller mindre lever sitt liv där. Jag har numera också ett Renren-konto. Detta skedde efter att jag fick ett sms där det stod: ”Åsa, du är nu känd är på universitetet. Haha”… Ojoj, tänkte jag. Jag lyckades ta reda på att det var pga ett foto som min kinesiska klasskamrat Xiaoxiao tog på mig dagen innan. Hon är engagerad i en organisation på universitetet som anordnar lite sociala aktiviteter nu och då och i fredags var det dags för Singel-dagen, 光棍节(11-11-11). Jag fick en tavla, fick skriva vad jag ville och de tog kort. Jag skrev typ ”Jag är singel och jag gillar det”, inga konstigheter tänkte jag…

 

 

 

Håll i hatten 2.0! Dagen efter, när jag själv blev medlem på Renren såg jag kortet och det var inga konstigheter där heller. Men kineser måste ju vara lite underliga… Idag, en vecka senare, har kortet setts av 3-3-1-2-2 personer!!! Delats 436 gånger. Kändis är mitt mellannamn på universitetet numera.Varje gång jag är på träningen med mina kines-lagkamrater kommer det fram någon som frågar: ”Är det hon som är på kortet på Renren?”. Vojnevojne.

???!??!??!?!?!?!!

照片！

Nu har jag betalat dyra pengar för att få ett internet som fungerar. Vi får se om det är värt pengarna men nu verkar jag i alla fall kunna ladda upp bilder vilket jag inte har kunnat den sista månaden. Därför kommer här ett mastigt bild-inlägg (antagligen roligare att läsa än de tidigare)! Sista månaden i bilder, varsågod, läs och njut!

        

Kinesiska muren tillsammans med alla internationella studenter vid BIT.

  

Fu och Jiang kom och hälsade på i Beijing en sväng (Jiang 2:a fr vänster, jag, sedan Fu), jättemysigt.Här sitter vi och väntar på att få bord på restaurangen. Till höger är Gulou, Trumtornet, därifrån tiden angavs med trumslag under kejsardömet.

 

  

   

Inre Mongoliet. Inte alls olikt till Sverige när det kommer till björkar och höstfärger. En salig blandning av otrolig natur, kolkraftverk och kolindustri.

Ping Ding Shan. Gamla utslocknade vulkaner… sägnen säger att Djingis Kahn skar av toppen på med sin kniv.

  

En del av den kinesiska muren löper över grässlätten och ses numera endast som ett stort dike.

Tidig morgon och två bergsbestigare ger sig av mot nya höjder.

En blåsig och kall dag i Xilinhaote, Inre Mongoliet. Jag, Handan och Pengfei (de studerar också på BIT) tänkte gå på museum men allt var stängt under nationaldagsveckan tråkigt nog. Döm inte Xilinhaote efter denna bild… Detta är de riktigt vräkiga kommunistbyggnaderna. Huset rakt bakom oss är partibyggnaden och de övriga är regionsmusem mm. Den riktiga staden är inte fullt så uppiffad. Inte alls faktiskt.

Simon och Pengfei (Hugh) sitter och datanördar hos mig (ty jag har internet.. Ett relativt snabbt sådant om man pratar Kina-style .)

             

På reklaminspelning. Haidilao, en stor hotpot-kedja i Kina, vill lansera sitt koncept i USA och vill spela in en film som visar att även västerlänningar kan äta hotpot. Det kunde vi minsann, en hel dag ägnade vi att äta hotpot! Jag föredrar just nu helt något annat ett tag framöver. På första bilden försöker Elisa dansa som Kungfu-nudelbagaren med begränsad framgång.

Servitörs/servitris-instruktion på Haidilao. Inget lämnas åt slumpen på denna restaurang. Medan man väntar erbjöds man skoputs, manikyr, lekplats till barnen, snacks, dataspel osv.

  

Maskinhallen på BIT. Xiaoxiao, vår kurskamrat, tog oss med och visade oss hur allt funkade.

Jag och Hina med traditionella pakistanska byxor. Mycket bekväma!

 

Halloweenfest i Beijing! Storpartaj på ett konstgalleri i det chicka distriktet 798. Här behövde vi inte oroas för att vara överklädd.. Överst till vänster: Jag, Simon och Isabell på väg ut från vårt dormitorium. Överst till höger: Isabel och Elisa. Nederst: Jag hittade några riktigt satsiga killar i toa-kön. Måste vara extremt dyr kostym att hyra, samt att dessutom (garanterat) skita ned den delux på de kinesiska toaletterna (alltid, utan undantag, handfat nedsänkt i marken).

在内蒙古放假了

En iPhone, en longboard och ett par mongoliska vinterskor! Det är skörden efter de sista veckorna här i Kina. Jag har känt mig i behov av en iPhone sedan jag landade här i Beijing och nu när jag har en i min hand är jag jättenöjd. Istället för en kamera, en mobil och ett elektroniskt lexikon har jag EN iPhone. Askalas! Longboarden är ju en rolig leksak. Universitetet har grymt bra gator för longboard så nu ska det åkas av.

En vecka har gått sedan oktoberlovet. Vårt universitet bjöd oss på långlov till skillnad från många andra universitet och arbetsplatser där man enbart får 3 dagar ledigt. Då funkar det som så att man är ledig mån-ons och sedan flyttar man den kommande helgen till tors-fre. Så kontentan blir en arbetsvecka ledigt men skola på den kommande helgen! Tack BIT för en riktig lovvecka.

På denna skola har de insett vilken tillgång vi utbytesstudenter utgör. Det är faktiskt rätt roligt att reflektera över vad de vill ha hjälp med… Självklart hjälper vi gärna till när vi har möjlighet, men i den takt våra tjänster efterfrågas just nu kommer vi inte få mycket skola gjort! Vi ska hjälpa att översätta hemsidor, dokument, agera statister etc. En engelsk utbytesstudent här blev av Professor Meng ombedd att korrekturläsa ett dokument. Det tog honom 50 h att ta sig igenom dokumentet men han fick ingen som helst kompensation, knappt ett tack. Nu har han också blivit ombedd att vara mentor åt en lärares son för att lära honom de västerländska sederna. Själv skickade jag precis in en PPT till BIT’s insitute of education. Jag och Simon ska, tillsammans med några andra internationella studenter, på lördag presentera utbildningssystemet i Sverige/på LiU. Egentligen ville de att vi skulle berätta om ”resource allocation”, ”talent cultivation” etc. Som att vi skulle ha koll på det, vi är ju bara stackars studenter! Bäst av alla uppdrag vi fått måste dock få ett eget stycke…

Skådespel! MBA-ansvariga kontaktade oss och undrade om vi kunde hjälpa till på måndag och tisdag med lite saker. Bara en kortare stund. Det är nämligen som så att det kommer in MBA-delegation från England hit till BIT. Vi anar att detta är det första året som BIT har MBA-utbildning och att denna delegation mer eller mindre kommer för att kvalitetskontrollera utbildningen här. De ville att vi skulle vara med för att vi kunde lite kinesiska… (konstigt med tanke på att delegationen troligen inte kan kinesiska). Tidigare nämnde engelska killen ska också delta, men i egenskap av britt. Uppdraget var att klä sig snyggt och propert, sitta i biblioteket läsandes en engelsk bok och prata med delegationen. Är det inte fantastiskt så säg?! Kort uttryckt, vi internationella studenter skulle placera oss strategiskt, klä oss snyggt och visa att BIT är en mycket internationell skola. De ringde oss med 1 h framförhållning igen på måndagen och ville att vi skulle komma men vi hade lektion då. Vi fick senare höra hur mycket folk det hade varit i biblioteket och hur de hade placerat ut datorer bara för att få det att se ut som att det var mer liv i rummet. 2 min efter att delegationen gått ut ur rummet igen var det tomt på folk, inte en kotte var där frivilligt!

Annars är nog största hädelsen Inre Mongoliet. Vi hittade en direktbuss till Xilinhaote istället för en ståplats på tåg i 10 h för att sedan byta till ett annat tåg. Väldig bekvämt var det faktiskt (i Kina-mått såklart). Vi åkte ut från Beijing och sedan mötte landsbygden oss ganska snabbt. Det var fattigt, industrier, nedgångna byggnader och folk som stirrade på oss som om vi var aliens när vi hade pauser. Grässlätterna hade blivit gula eftersom vi var där så sent och löven hade fallit av träden. Kallt var det också. På nätterna var det kring -3 grader och på dagarna kanske kring 7 grader. Underbart, jag längtar tills vintern når Beijing också! Väl i Xilinhaote mötte vi Hugh och hans vän Handan. Vi letade upp en tur där vi åkte med minibuss runtom grässlätterna tillsammans med några kanadensare och en australier som också arbetade i Beijing. Egentligen hade vi vi velat ha den riktiga mongoliska upplevelsen med häst till jurtorna och sedan vidare med häst nästa dag igen. Dock är min uppfattning att detta inte är någon typisk kinesisk drömsemester. Kineser som åker till Inre Mongoliet åker dit för att få snygga bilder men vill helst bo och färdas så bekvämt som möjligt vilket leder till att det är svårt att anordna en sådan tur…

Men det var väldigt vackert på grässlätterna. Lanskapet var som tagit från Sagan om Ringen och överallt var gamla utdöda vulkaner. På ett ställe ,平顶山，var vulkantopparna som bortskurna så att den sista tredjedelen av konen var borta och sägnen sägen att det var Djinghis Kahn som skar bort dem med sin kniv. Den första kvällen bjöd vår chaffis på risvin (standard-drycken här i Kina). Det blev en hel del för somliga i sällskapet (läs kineserna) och de mådde riktigt dåligt under natten. Dagen efter visade det sig dock att även kanadensarna och australiensaren mådde riktigt dåligt. Anledningen trodde vi först var riktigt dålig sprit men när Isabel fick samma sak fast 1,5 dygn senare så vet vi inte riktigt längre… Men efter lite dropp på kineserna (standardbehandlig här i Kina, oavsett vad du lider av) var de uppe på benen igen.

Kontentan av turen: Sova i mongoliska tält (check), rida mongoliska hästar (check), titta på solnedgångar från bil (check), åka bil (check), dricka billig och dålig mongolisk sprit (check), lära kineser att klä sig för kyla (check).

Tyvärr måste jag meddela att jag under de sista veckorna har försökt lägga upp bilder på bloggen men utan resultat. Ni får nöja er med en reseberättelse utan bilder och använda mina  målande beskrivningar för att föreställa er Inre Mongoliet!

站位到内蒙古

Så var vårt lilla oktoberlov bokat. Avresa från Beijing den 1:a oktober mot Jining, Inre Mongoliet. Därifrån tänker vi åka vidare mot Xilingol för att förhoppningsvis kunna ta oss ut på de stora grässlätterna. Vi är jag, Simon och Isabel. Eventuellt följer Hugh, en kinesisk kompis som vi läst känna genom de förra utbytesstudenterna från Linköping som var här i fjol, och hans vän också med. Om de får tag i en biljett vill säga. Det är hysteri i Kina när det gäller resande under denna vecka. Sjukt svårt att få tag i biljetter och om man lyckas så har man definitivt köat ett bra tag. Vi hittade biljetter. Ståplats i 8 h. På ett kinesiskt tåg. Intressant! Det ska bli spännande. Enda problemet är att de inte säljer Lonely Planet Kina i detta land. Men vi får improvisera lite.

Skolan har dragit igång på riktigt. Vi läser nu maskinelement (kinesiska), produktionsteknik (kinesiska), marknadsföring (MBA-kurs på engelska, söndagar..), Intercultural management (MBA-kurs, engelska). Senare i höst startar reglertekniken (kinesiska) och projektledning (kinesiska). De engelska kurserna är riktigt bra, hög kvalitet och vi hänger med bra i innehållet. Maskinelementkursen  på kinesiska är riktigt intressant, handlar mest ännu om skruvar, bultar och gängor men kommer förhoppningsvis att bli lite bredare ju längre tiden går. Det roliga är dock att mycket av det vi lär oss kan vi inte på svenska och vi hittar inga bra översättningar till engelska/till svenska. Detta har medfört att jag och Simon har utvecklat lite av ett eget språk när vi tar oss igenom föreläsningsmaterialet. Vi tror oss förstå innebörden av det vi läser men vi har bara ett kinesiskt vokabulär! Förspänningskrafter hit och klippkrafter dit… Produktionstekniken som även den är på kinesiska känns lite jobbigare. Föreläsaren jobbar bara med PP-slides, ingen kurslitteratur. På varje PP-slide pratar han ca 10-15 min och jag och Simon försöker hänga med de första 5 min (det går sådär), sen orkar vi inte mer och vips så är man bortkollrad.

Språkligt så är det en berg-och dalbana. Att läsa är oftast inga större problem men att tala är desto värre. Ibland funkar det fint men idag t. ex. har jag inte kunnat säga någonting rätt. Jag tror jag har fått en överdos av kinesiska. Dock har hörförståelsen förbättrats markant under dessa veckor och jag hoppas att det är vägen till talet också!

Det var någon som ringde till mig från okänt nummer och när jag svarade var det en dam som skrek på något på kinesiska som jag verkligen inte förstod innebörden av. Jag trodde det var bokhandeln och sms:ade att jag redan hade hämtat mina böcker. Fick ett svar tillbaka att det minsann inte var några böcker som skulle hämtas, det var ju en väska från Nanjing! Ahaaa, nu klickade det. Jag cyklade till adressen jag fick och möttes av vad som liknade en trottoarförsäljare med en massa paket. Det var postombudet. Jag hade fått en väska skickad från mina kollegor från i somras på MacGregor hemma i Sverige. Det var himla roligt, tack så mycket! Jag har redan hunnit använda den flitigt eftersom jag har varit i stort behov av en ryggsäck som inte har katter, kaniner eller falska sportmärken påklistrade.

Vi fick med oss en större del av den stora gruppen tyska utbytesstudenter (15 st) som studerar på BIT till D22, en klubb i Wudaokou där Nicklas spelade med sitt band. Det var roligt att se dem och andra kinesiska band!

Tjejgänget. Cathy från Nederländerna, Lea från Tyskland, Elisa från Tyskland, Daniella från Mexico och jag.

En av mina favoriter. Tomat och äggwook, smaskens! En gigantisk portion också, som vanligt. Denna variant kostar ca 8 SEK, men den här kommer från en hyffsat fin restaurang. Man kan lätt hitta lunch för 4 kr på campus här.. men man får ju lite vad man betalar för.

En annan smarrig rätt (bortsett från det där jädra överkokta, bruna ägget). Och lite lektyr också. Kalle Anka är lika bra på kinesiska som på svenska!

Den fina matsalen/restaurangen (matsal nr 2).

På cykeltur till Xiangshan. Det var så sjukt mycket brantare och jobbigare än vi någonsin kunde ana. Men fin utsikt var det.

Grönska finns även i Beijing.

Utsikt över nordvästra Beijing (från Xiangshan).

Xiangshan.

På detta sätt tog vi oss in till turistområdet (eftersom vi cyklade på slingervägarna utanför medan de normala människorna tog trapporna upp).

På andra sidan muren. Pagodan och utsikt över Beijing! Och några kineser.